Känslor

Idag blev ingen bra dag. Planen var att åka till spelberoende mottagningen men jag kom inte upp ur sängen. Jag försov mig och kunde inte ta mig ur sängen hur jag än gjorde. Vid 17 tiden kom jag upp och iväg för att köpa snus och hämta mediciner. Jag vet varför det blev så. Igår kväll kom jag hem från jobbet och var så trött men kunde inte komma till ro. Jag har haft så ont i en axel och nacken. Jag tog en halv milliliter Theralen droppar. Mer behövs inte för att bli helt utslagen. Det får jag vara välsignad med att mediciner är något sjukvården inte gjort mig beroende av. Jag har väldigt lätta preparat för att jag ska bli lugn och behöver inga mängder heller. Den berömda Benzo produkt som finns och gör människor beroende av har jag inte behövt befatta mig med. Det är ju en väldig tur jag inte har den beroende framkallande produkt att behöva slåss med också.  Snuset var helt slut så det blev en stilla känsla i sinnet att få detta tillhanda. 

Känslor är något jag krigar med mycket och gjort hela livet. Jag brukar tro att det handlar om min anknytnings hamn. Anknytning är ett begrepp som förknippas med psykologi. Hur och vida vi fått fått anknytning till våra föräldrar under barndomen. Jag associerar detta till de tre utvecklingsprocesser som också används inom psykologi. De är tre professorer till namnen Ericsson, Freud och Piaget. Det finns fler men dessa professorer har gjorts mest kända. Det mest övergripande av dessa teorier är att Ericsson tror på det mentala genom utvecklingen såsom att ta sig igenom varje fas men ett behov att avsluta varje fas för att inte ha efter hängande bagage med sig in i nästa fas. Att ha efter hängande bagage med sig av till exempel trauman gör att vi blir olyckliga om de inte bearbetas direkt och gör oss okunniga att finna det som gör oss olyckliga genom att förtränga olika händelser. Liknade uppfattning upplever jag de andra två ha. Min poäng är hur vi blir som vuxna genom hur vi blivit behandlade som barn. Hela min barndom har inte varit negativ. Jag är väldigt stolt över mig själv och hur jag blivit uppfostrad i fråga vad det berör sunda värderingar och mitt sinne för andra människor. Jag är en omhändertagande person som vill väl och jag strävar efter allas möjligheter till lika värde i samhället. 

Mina känslor i relation till andra är något jag spekulerar i ofta. Hur jag till exempel ser på det motsatta könet och hur jag ofta hamnar i relationer då jag blir utnyttjad. Av någon anledning hamnar jag ofta i relationer där partner inte är intresserad av mer än sex och hur jag blir lika besviken varje gång. På något sätt verkar jag projicera detta omedvetet. När jag hamnar i relation till de som är intresserad av mer verkar jag inte finna något intressant hos dessa. Känslor tenderar jag få för personer i min omgivning där det anses högst olämpligt och jag finner mig i ännu en konflikt med mig själv. Det känns som att jag går i ständigt konflikt med mig själv. Förmodligen för att jag vill bli bekräftad på ett sunt sätt men försätter mig i situationer och sammanhang där jag inte kan finna detta. Dock ska jag inte påstå att mitt mod brister. Jag har fått känslor för någon högst olämplig i mitt liv men tog mig inte ur det med feghet. Jag berättade för personen ifråga. Med tanke på hur jag agerar kring känslor och hur jag desperat försöker hitta logiken i det hela så har jag samlat mig information till varför just den personen blev ett offer för mitt sökande av bekräftelse. Det visade sig återigen vara något fullt vanligt förekommande och jag står inte ensam.  Det blev lättare att hantera när jag kunde generalisera det jag känner. Känslorna finns ändå kvar som ett pockande på mitt sinne att ändå försöka finna förståelse till mig själv. Det gör jag inte. Istället anklagar mig själv och ställer mig ändå frågan, varför just den personen? Jag är fast i en loop av ältande. Nu vet jag inte hur jag ska göra för att inte verka fly från mitt känsloflöde. Känslor ska välkomnas för att kunna hanteras men när jag står i konflikt med mig själv av personlig utveckling med personen gäller det att hålla ordning på sakfråga. Det kan jag men kommer jag bli olycklig? Jag borde lärt mig vid det här laget, Jag har ofta funnit mig en sådana här situationer då jag förmodligen bara upplever dessa känslor som ett resultat av att inte fått rätt sorts bekräftelse genom uppväxten. När jag läser det jag själv skriver så verkar terapi inte sitta fel. Beroende är ju oftast ett symtom på något annat. I mitt fall depression med  blandad ångest problematik. Inte konstig om jag hela tiden är i sökande fas av att leta bekräftelse för att bli älskad men faller på fel köl då mina barndoms minnen tenderar härska. Mina minnen är bearbetade men är resultat av mina minnen färdig sorterat? Det verkar inte så eller vill jag tro det då jag febrilt vill hitta anledningar till varför "fel" person blivit så central i mitt sinne. Fly gör jag nog inte men ombytlighet i frågan är nog inte helt fel.