Livet har testat min urhållighet denna vecka. Dagar som varit hade förr varit klassiska till några glas vin till kvällen som säkerligen skulle resulterat i mängder av alkohol med tillhörande ångest och trötthet. Men icke!

I bloggen har det varit lugnare än i livet. Arbetet har tagit stor plats. Mycket övertid till min stora glädje. Jag har även jobbat på med min behandling. Triggers är ett ständigt påmint dilemma. Dock inte för att jag låter mig påverkas av dem men för att det är dem jag jobbar med genom min återfallsprevention. Generella triggers är teman som tankar av nostalgi - en tanke fälla såsom att vilja dricka för känslan av den gamla goda tiden, att testa- för att prova om jag ska dricka i förhoppning om att det bara ska bli en gång sen kan jag vara nykter, krissituationer- något krisartat i livet inträffar så jag behöver en fylla, negativa känslor- typ som psykisk ohälsa eller sociala problem med flera, självtvivel- jag klarar inte detta, vad blir annorlunda nu? flykt- flykt från känslor som mig själv, avkoppling- avkopplande med ett glas vin, sociala sammanhang då jag kunde uppleva mig roligare med alkohol i kroppen- att jag vill vara som andra, bättre självbild- en tro på att jag ser mig själv bättre i onyktert tillstånd, kärleksrelationer- känslan av att alkohol skulle förstärka känslor som gör kärleksruset mer stimulerande slutligen åt helvete med allt! Att tappa drivkraften för att hålla sig nykter. Tappa drivkraften till mål och drömmar. 

Vilken dag! Underbar dag. Min pappa ringde för att fråga om det dagliga. Hur jag mår och hur helgen blir. Jag ska arbeta i helgen. Jag har varit på spelberoende mottagningen även detta förmedlar jag min far. Pappa brister ut med sin glädje och förklarar hur lycklig han är för att jag lyckas så bra med min nykterhet. Min syster skickade bilder på min systerdotter och deras luciafirande på förskolan. Denna ljuvliga unge förgyller så mycket. Så älskad! Min syster som är mitt allt tillsammans med sin familj. Jag känner sån tacksamhet att ha dessa i mitt liv. Jag har haft dåliga dagar och trott att jag är mindre värd i omvärldens ögon men jag är så lyckligt lottad att så fin familj. Jag ringde en väninna från mitt liv norrut. Jag blev så glad att höra hennes röst att jag började gråta. Tårarna forsar ikväll men endast av lycka. 

Idag har jag haft en produktiv dag. Jag stod inför en uppgift på mitt arbete som jag lägger ner min största möjliga perfektion i. Min delegering. Uppgiften som krävs för att jag ska kunna ge de jag assisterar mediciner med mera. För många är det ett test, ett godkännande och sedan en arbetsuppgift rikare. För mig är det ett förtroende. Det är viktigt för mig att kunna prestera efter förväntan av de regler och krav som ställs för att medicinering ska ske rätt. Jag vill i mitt yrke ha koll på vad jag ger och gör för då vet jag vad jag kan förväntas möta. En sjukdomsbild, personlighet och medicin säger rätt mycket om vad som kan gå rätt eller fel till i mitt möte med de jag assisterar. Hur som helst, jag blev godkänd och min prestationsångest släppte när är det var överstökat. Kvittot på det blev huvudvärk med förebyggande åtgärder för att slippa migrän. 

Den första december 2022 flyttade jag från en del av Sverige tillbaka till mina rötter. 2022 var året min bror plötsligt dog. En mycket trasig relation. Den sommaren verkade allt vara gå väg att bli bättre men hans bortgång kastade ner mig i en rejäl svacka. Hösten 2022 var kaotisk, min far bjöd in mig att bo hos honom till allt blivit bättre och jag på fötter igen. Jag tog mitt pick och pack återvände hem. Lämnade mitt liv, arbete och mina barn. Med tanke på min mentala status var det en enkel övergång att skriva över hela vårdnaden av våra barn till min exman. Det var ett nödvändigt drag att göra där och då. Min exman är en fantastisk pappa och han har gjort ett mycket bra arbete med ensam vårdnad kring våra barn. Det blev svårt för barnen att förstå att jag inte skulle överge dem utan försöka läka med min familj såsom tillsammans med min far och andra. Jag förklarade för mina barn att inte alla måste följa normen av normalitet för sin lycka och läkning. Vi måste våga göra det som känns rätt för oss. Det har gått två år och mina barn har känt sig svikna av mig ett flertal gånger då jag ständigt återfallit till mitt missbruk. Det har gått två år. Det har hänt en del, en del jag behövde göra för att komma till insikt med mitt missbruk. Jag ångrar inte att jag flyttade ner. Det har med tiden blivit bättre och bättre men det har gått långsamt. Nu börjar det hända grejer. Jag har förstått att jag inte kan dricka alkohol överhuvud taget. Det tog tid att inse men är en oerhörd befrielse att äntligen vara där jag är i idag. För två år sedan gick det med bara farten. Jag hade tre månaders uppsägningstid från arbete och lägenheten jag bodde i. Jag körde skyttel trafik genom mellersta Sverige till södra Sverige. Den första december 2022 var jag bosatt tillsammans med min far i hans hus på landet. Bara några av mina flyttlådor packades upp och de andra placerade vi på vind,  i förråd och klädkammare. När jag sedan trodde livet vänt så flyttade jag till en egen lägenhet inte långt från far min. Fortfarande insiktslös om egentliga missbruk. Efter hand som tiden gick var mitt destruktiva beteende åter ett faktum. Nu har jag insatser och verktyg för att komma vidare, även bättre självkännedom för min framtida resa. 

Det har varit tungt med dödsfall, mental stress, ekonomiska bekymmer och annat men jag är fortfarande nykter. Jag håller mig stark. Dock kom jag till att tänka på en ny trigger som kan påverka min nykterhet. Att jag varit nykter så här länge känns nästan overkligt. Är det för bra för att vara sant? Har varit något som fått mig till återfall förut. Verkar konstigt jag vet. Att lära mig mina triggers är en enorm framgång. Hur ska jag hantera detta ? Det är ok att vara bra och duktig. Jag är inte värdelös. 

Dagarna som varit har varit stressfyllda både professionellt och mentalt. Nu har jag ledigt några dagar. Det ska bli skönt men jag är ledsen. Ledsen på döden, ekonomi, på mig själv, på livet... Det finns så mycket jag vill göra men jag förmår mig inte.  Ryck upp Dig vill jag säga till min spegelbild. Hur gjorde jag för 15 år sedan när jag var som bäst i livet som jag levt hittills? Då föddes mitt andra barn. Jag hade massa energi. Jag sprang en till tre mil i veckan. Jag gick ner över tjugo kilo efter barnets födelse. Nu vill jag ha den energin igen men jag hittar den inte. Idag var jag på vårdcentralen för min Antabus. Jag fick även veta att alla mina prover jag lämnade i måndags var bra. Fick även svart på vitt att min kropp återhämtat sig efter alkohol intag. Det har gått elva veckor.  Det kommer fortsätta framåt med fler nyktra veckor. Jag är inte ensam men det känns så. Jag är en bland så många i min situation. Dags att leta upp er så vi kan träffas. Jag ska inte låta bitterheten äta upp mig inifrån.  Tack för att ni läser det jag skriver. Det ger mig hopp och inspiration till fortsatt utveckling och nykterhet.

I lördag somnade min fina släkting in. Jag ringde till dennes respektive och skulle ge stöd. Det slutade med att jag bröt ihop och fick stöd av denne. 

Det har varit en stressig vecka mentalt. Mycket händer både privat och i arbetsliv. Mycket omkring mig som jag inte kan påverka utan att bara invänta resultatet av livets gång. Dessa lägen har för mig varit ytterst fungerande att använda som anledning till återfall tidigare i livet men jag är  bestämd i min mening att bibehålla nykterhet. Ingenting stoppar mig för att nå mitt mål till ett hälsosamt liv. Tröttheten har varit påtaglig hela veckan och jag är ytterst tacksam att ha så lojala vänner som jag har. Inte alla har väcknigstjänst av den service jag har.  

Det är fullständig sanning i dess faktum att kvinnor har kalla fötter så här års. Kyl klampar mer bestämt. Strumporna åker av så fort jag kommer hem. Tycker inte om strumpor. Resultatet blir kalla fötter. Jag landar i sängen med min filt och meditations musik i öronen. Jag har fortfarande inte knäckt nöten. Jag slocknar direkt. Sover inte men slumrar med musiken långt bort. Jag hade trott att jag lyckats om inte det varit för detta anskrämliga ljud från mitt andningsorgan. Dessutom tappar jag andan lite då och då. Rycker till när hjärtat hoppar extra på grund av mitt blåsljud. Är det inte det så rycker det i musklerna när de slappnar av. Det hoppar och lever helt enkelt att jag tappar fokus. Jag ger mig inte. All avkoppling är bra. Dock börjar kroppen upplysa mig med dess former och broms försvar i vissa positioner. Nått som är positivt, det fördelas ganska jämnt. Men nåde mitt rörelse program för ett tappat föremål till golvet. Att böja sig ner är som att ta ett djupt andetag för ett rejält fri dyk rätt ner i avgrunden. Likadant här får andningsorganet ett extraknäck. För att inte tala om momentet när skorna ska på.....say no more.  Jag har varit frälst i löpträning. För tio år sedan sprang jag några mil i veckan. Det var innan jag raggat på mig beroendeproblematiken. För några år sedan var det simning. Jag provade att springa en kort period för ett par år sedan men det var som en galopperande komedi show. Kroppsdelarna åkte hit och dit. Jag insåg snart att en baddräkt var billigare än ett helt sett med underkläder anpassat för löpning. Egentligen är det inte någon raketforskning med att gå ner i vikt. Jag har gjort det förut. Ett medlemskap i simhall kostar lite mer än vad en streaming tjänst gör. Rent logiskt borde jag byta ut dessa en tid för att komma i fas med intag av föda med min egentliga dags aktivitet. Det som går in måste vara rimligt i jämförelse till dags aktiviteten. Det vill säga balans. Balans är vi inte kända för vi som lever med beroendet i knoppen. Balans däremot, det är raketforskning. Köper jag hem glass då äter jag inte lite för att spara till senare. Jag klämmer hela paketen. Oftast en liters paket. Rimmar dåligt med tanke på rubriken. Inte konstigt jag fryser om jag äter kall glass. Det var det där med balans åter igen. Många jag följer och läser om har ju fått träning som ett sorts beroende. Verkar mer hälsosamt med den typen av beroenden än majoriteten av det negativa kända. 

Utifrån gårdagens beskrivning om grupp processer så verkar hela livet handla om en stor grupp utvecklings process. I tidigare inlägg har jag beskrivit faserna en grupp processar. Fyra faser; gruppen presenteras och formas, konflikt fas där medlemmarna testar varandra, tillit och struktur där alla vet vad dem ska göra till sist en produktiv grupp. Lite som livets dalar upp och ner. Just nu hanterar jag konflikt fas med mig själv. Jag har varit igenom alla faser och gör nu ett avbrott då jag ska hantera beroendet. Skulle även kunna jämföra processen som en cirkel att ta sig igenom efter trauma. Jag är i ett ständigt krig med mitt beroende som jag försöker placera rätt så jag kan fortsätta vidare med mitt arbete till full produktivitet. Jag kan säga att det växlar vilt mellan konflikt, tillit, produktivitet för att börja om igen med konflikthantering. Livet är inte lätt det har ingen påstått för mig mer än Gud innan han blåste Eva på paradiset för att istället leva med eget val. Bara för ett enda äpple!

Något jag förstått med alkohol är att det präglas så många individers vardag. Tydligen är alkohol mer prioriterat än att avstå alkohol till maten så att större delar av familjen kan medverka. Jag har med detta förstått att jag inte kommer prioritera dessa själv framöver. Jag får fortsätta framåt i hoppet om att finna mig en ny familj. Vem vet, plötsligt står hen i dörren och vill dela livet med mig? Hen får det bli, inte kan jag hjälpa att vi är styrda av fortplantning för att följa normen. Den jag finner får vara vad den vill. Är innehållet det rätta så är det, den rätta.