Att ha ont

Igår fick jag ge mig till känna. Jag har ont. Jag fick sjukskriva mig för min axel som bråkar med mig. Att ringa för och sjukskriva sig för en sådan skitsak som smärta i axeln kändes löjligt. Men detta blev ohållbart.  Min axel och arm bråkar att handen tappar känsel. Som jag gnäller! Jag fick tid till fysioterapeut så nu ska det bli bra. Jag går och väntar. Tiden springer iväg. Som att gå och vänta på ett mirakel. Finns mirakel? På sätt och viss vill jag påstå.  För mig lever jag i ett mirakel. Det är ett mirakel att jag nu varit nykter i sju månader. Jag pratar inte mycket om mitt spelande mest för att jag faktiskt spelar. Jag spelar på min gratis appar och tycker att tiden rinner iväg. Jag borde förvalta tiden bättre. Jo till viss del är jag på väg till en sådan insikt jag fick för sju månader sedan då jag slutade dricka. Det känns. Sagt och gjort! Jag raderar mina gratis appar i skrivande stund. Borta! Vad mycket tid jag fick......Då kan jag gå ut och promenera, kontakta avlägsna vänner, planera kost, umgås mer med familj. Det finns massor att göra. 

Jag vill så mycket... mest av allt vill jag inte ha ont så jag kan arbeta. Jag vill hem känns det som. Hem till jobbet. Märkligt tänker många. Är ditt hem på jobbet? Ja det har varit det dem sista sju månaderna. Det är där jag fått kvitto på vad jag kan och vill. Det var där det slutgiltiga kravet ställdes för att jag skulle bli nykter. Det är där all min kraft och inspiration finns. Inspirationen av mina kollegors inverkan för helheten till något funktionellt. Funktionellt för mig och min framgång men framförallt funktionellt till så många människor vi assisterar till en funktionell vardag. Återigen hur vi lär av och med varandra. Det är ett mirakel. Det behöver inte vara svårare än så. Att kunna se det lilla i vardagen som en ljusglimt för mitt fortsatta liv som nykter på alla plan. Hur viktigt det är att känna sig tillhörande någonstans. Jag trivs i min ensamhet men att få känna sig hemma och tillhörande någonstans är för mig otroligt viktigt. Detta är känslor jag landar i nu. I framtiden kommer det säkert se annorlunda ut men nu har mitt arbete varit det jag lagt mest fokus på för att ha annat än mitt beroende att fokusera på. Jag har sista tiden funnit mig i sällskap av vänner. Det har också blivit viktigt. Men så kommer tankarna...Vad tycker de om mig och varför vill de umgås med mig? Jag är mig själv. Jag finner mig med någon i mig själv som jag börjar trivas med. Det känns fint. Stark, envis, levnadsglad, social, rolig och mycket mer får jag höra. En man i min tillvaro kallar mig för Stjärnan. Det känns som ett fint smeknamn till en kämpe som mig. Eller?