Krigszon

De senaste dagarna har varit som att springa på minfält. Abstinensen har gjort sig brutalt påmind. Det känns som att jag promenerat på minfält med risk för explosion. Explodera gjorde det. Av en händelse där jag kände mig orättvist behandlad och mindervärdig. Resultatet blev en panikångesttack av sådan kraft att jag inte kände igen mig själv. I vanliga fall brukar jag kunna bemöta utifrån att jag kan inte ändra andra, jag kan bara ändra mig själv. Begreppet var som bortblåst. Detaljer kring händelsen känns inte relevant, det relevanta är utgången av händelsen. Tanken att gå till bolaget var min spontana reaktion, så skulle jag agerat för två månader sedan men det gjorde jag inte. Istället åkte jag hem och sov efter intag av lite lugnade preparat. Känslan vid tillfället när jag upplevde mig direkt angripen blev ett kaos i mitt sinne. Jag kände mig hotad. Plötsligt så tog alla mina animaliska instinkter över. Jag var under hot och behövde försvara mig. Personens tillvägagångssätt var klumpigt. Jag kunde verkligen inte förstå varför hen skulle ta sig sådan frihet till makt. Makt i bemötande och makt över mina känslor. Att bli bemött så var ju mitt val dock omedvetet vid stunden. Detta manipulerande beteende som hen tog sig friheten till att bemästra. Varför gick jag på den minan? Jag som brukat vara känslofobiker och mer rädd för mig själv med ett grundantagande om att jag är värdelös gjorde att jag tog på mig offerkoftan. Först trodde jag att jag var tillbaka i gamla beteende mönster men sedan insåg jag att bete mig så hör här ju inte till vanligheterna. Känslorna var verkligen utanför kroppen och jag kunde inte hejda mig. Med denna kunskap och erfarenhet så hoppas jag verkligen inte detta ska upprepas. Nästa gång får jag ragga tag i "lagom" och försöka se situationen med mer vaket perspektiv och inte låta naturens krafter dominera mitt beteende. Konstruktiv, saklig, lyhörd och framförallt mod, att stå upp för vem jag är mer konkret. Efter senare eftertanke kan jag synliggöra vad jag kände innan händelseförloppet. Jag var stressad. Som jag nämnt tidigare är det en trigger då jag i dessa lägen känner mig otillräcklig och underminerar mig själv. I dessa lägen har jag druckit eller spelat. Denna gången blev det ett utåtagerande beteende som någon annan fick ta del av istället. Kanske jag ska tacka hen för mitt utbrott då jag istället skrek på  hen än att jag återgick till mina dåliga vanor? För den här gången men jag håller mig till ursprungs plan som ovan nämnt.