Det dolda förtrycket.

Här har det varit idétorka. Fortsatt nykter och spelfri. Tuggar på som ekorren själv men lagrar mest runt midja och fång. Det är snart måndag brukar jag säga, sedan när det närmar sig onsdag eftermiddag är jag tillbaka till grundprincip. Det är snart Måndag!

Men av att gått en hel vecka och analyserat och granskat min vardag så blir det mycket när proppen släpper. 

Jag har tidigare i livet läst till fritidsledare på folkhögskola. Jag är för övrigt mycket stolt med denna titel till meritförteckningen. Under två års tid lärde jag mig mycket om pedagogik, ledarskap och Community arbete. Ju mer vi är tillsammans desto mer kan vi lära av och med varandra. Låter dessutom som bra slogan för mer gemenskap och demokrati. Dock verkar amerikanerna halkat av den banan.

Idag kom jag till och tänka på en brasiliansk pedagog, Paolo Freire. Han var en hörnsten till mina lärares utlärningsätt under min fritids ledarutbildning.  Freire menar på att lärandet ska vara aktivt. Med detta menade han bland annat att lärare skulle gå in med mindset att vara likasinnade eleverna genom att lära av och med varandra. Också kunna anpassa miljöer så att alla skulle kunna ta del av utbildningen. Detta har ju blivit användbart i praktiken på ett mycket framgångsrikt sätt då elever i skolvärlden ofta får den hjälp dem behöver. Jag vet detta då jag själv arbetat inom skola och har mig en anhörig som fått enormt mycket hjälp av skola och socialtjänst för att kunna klara av skolan. Hen har kommit vidare från grundskola till nästa avsats- Gymnasiet. Hen tycker det är svårt och står nu inför olika val för att kunna lyckats vidare. Vidare på sin nivå av kunskap och erfarenhet. Hen har dessutom utvecklat sina färdigheter så hen kan be om hjälp lättare och vet på ett ungefär hur hen ska vända sig i sin omgivning för att få svar. Det tycker jag är starkt. Vi alla behöver mogna för att kunna ta nästa steg men kan behöva lite parantes i livet innan vi kan gå vidare. På min tid kallades det individuella programmet. Jag fick under cirka ett år delta i olika projekt till det som intresserade mig då. Det var ett musikprojekt där jag fick sjunga och spela trummor. Be mig inte spela trummor jag hade säkert kunna fördärva en kaotisk metall låt. Inte för att förringa den typen av musik men i mina öron är det halvt kaos. Jag håller mig till hårdrock. Ett annat projekt var blomsterbutik. Jag ville bli florist men insåg att det inte fanns mycket arbete där om en inte ville bli egen företagare. Den ambitionen var låg då dock något högre nu.

Men åter till Freire. Han menade att traditionell utbildning avhumaniserade människan om man inte kunde anpassa skolformen för eleverna och behoven där det behövdes. På den tiden när han levde och lärde i Brasilien var det stor del av befolkningen som var analfabeter. Kan tillägga att Freire levde mellan 1921- 1997. Han tyckte inte att skolformen var anpassad till de lägre klasserna där majoritet var analfabeter. De va pedagoger och lärare med hög utbildning som lärde ut på löpande band efter sin agenda utifrån vad de lärt sig. Här gömmer det sig det dolda förtrycket. För att trycka in information i huvudet på folk istället för att dela erfarenheter menade Freire att mänskligheten blev avhumaniserad. Freire tror på samvetsgranskning. Genom sättet hur vi tillsammans med samhället utvecklar kritisk förståelse av vår sociala verklighet av egen reflektion och handling.  För ovanstående information och granskning krävs dialog. 

Ni som fortfarande orkar läsa ska nu få min analys och uppfattning kring nutid som kommer mig nära i min vardag. Exempel; Tv och radio. Det är en envägs kommunikation där media skyfflar ut en massa information till mänskligheten. För unga, olyckliga och lättpåverkade. Det är spelreklam, alkoholreklam, låna pengar, produkt anvisning och mycket annat. Jag har mer eller mindre slutat titta på tv för jag är så otroligt less på på just spel och alkohol reklam. Med den bilden av hur media vinklar denna reklam så låter det så "vanligt". Alla kan väl dricka vin till maten eller köpa en box så det räcker till fler i sällskapet. För att inte tala om all spelreklam. Där ligger så ofantligt mycket förtryck bakom denna reklam. För människor utan beroendeproblematik så kanske inte detta märks så tydligt. Alla små detaljer i vardagen som smyger sig inpå. Hur det skojas om AW;n i lunchrummet om de olika deltagarnas intag och konsumtion. Ingen vet egentligen nått om nån när de kommer till denna konsumtion för det har blivit så normaliserat. Vi kan se på folkhälsomyndighetens  hemsida vad rekommenderat intag är, men missbruk blir det inte förrän det börjar påverka individens vardag och hälsa. Så många vi är men som inte vet hur vi mår. Tänk så många vi är som sitter och dömer och nervärderar oss själva för alla tusenlappar vi spelat bort och inte vet att det är en sjukdom för det är ju så "vanligt". Nu vill jag inte försvara mig bakom en sjukdom men det underlättar till självhjälp att inse att det är en sjukdom. Det är behandling och en enorm viljestyrka att ta sig igenom. Nykter och spelfri har jag bara varit i 2 månader nu, men det underlättar rejält att låta sig bli hjälpt till självhjälp och leta kunskap om vad det är som gör mig till den andra personligheten av mitt jag. Jag är inte mitt beroende. Jag är Linnéa.

Tillsammans med er alla jag delar mitt liv med så delar vi erfarenheter med och av varandra. Jag går dagligen och inspireras av alla jag har omkring mig på både gott och ont. Jag kan verka upptagen med min resa till nykter liv att jag tror alla vill veta hur länge jag varit nykter. Just för mig är det en bedrift att fortfarande ha den viljekraft kvar som jag så många gånger  innan saknat. Ofta bara slänger jag det ur mig hur duktig är som fortfarande är nykter. Jag har förstått att inte alla vill höra det. Hur länge ska det hålla den här gången? tänker nog många. Jag har full respekt för det.  Jag är inte ensam. Känns skönt att läsa om andras egon som vandrat samma väg som jag. Jag tar till mig att min omgivning inte är mina terapeuter och jag ska göra om och försöka göra rätt. Men det grämer mig inte för det är jag och alla där ute med liknade problematik  som gör likadant. Vi ska var stolta över vår framgång, men åter igen bara lagom stolta. Jantelagen och andras avundsjuka är något vi bör visa hänsyn till. En stor skopa empati och styrka till er som fortfarande inte vågat se eller vill dela med er av er historia. Kämpar på!

Notering till texten; AW;n är ur det generella perspektivet inte till någon specifik tillställning.