Blues

Idag är en sån dag då det känns lite vemodigt. En av dagarna i månaden som kvinna där jag önskar att jag inte var snabbast av deltagarna fram till mål. Dessutom att dra nitlotten att födas som kvinna med förmånen att innehava ett fertilitets organ. Jag lägger över skulden på Eva som inte kunde bete sig bland ormar. Dock förstår jag henne. Ormar är otrevliga typer. 

Jag är en person som alltid har känslorna nära till hands. Är jag ledsen då är jag ledsen. Är jag arg då är jag arg. Är jag glad då är jag glad. Jag vill tro att mina medmänniskor ser mig mest glad. Men idag är jag inte glad. Hela dagen har varit smått tung men min glädje är i mötet med andra. Speciellt de jag assisterar på mitt arbete. 

Jag kom till och tänka på en person jag assisterade för en tid sedan. Hen var inte så pratglad men när vi väl satt ner och pratade så hade hen så mycket att berätta. Hur mycket hen rest till på platser jag fortfarande drömmer om att besöka. De var trevliga stunder. En dag lämnade jag dörren öppen en. Hen Tyckte det var så härligt att få in frisk luft och få höra aktiviteten utanför. Då steg det in en granne till hen som känt hen i många år.  Grannen kom in och började prata med hen och de pratade om gamla minnen. Hen säger till sin granne; Tänk att vi skulle bli så här gamla, det trodde vi inte för 50 år sedan. Jag kommer aldrig glömma den stunden. Jag fick mer perspektiv på livet och förstod snart att 10 år av mitt liv är inte mycket. Jag har fortfarande en chans. Det tänkte jag inte mer på då men den tid jag varit nykter och spelfri de senaste åtta veckorna, förstår jag hur viktigt det blivit för mig att förvalta min tid väl. Vi går och längtar och ser fram emot händelser eller aktiviteter vi planerar för oss. Nu är det snart jul. Det är vi många som ser fram emot. Men vi får inte glömma att leva och nu. Oftast längtar vi så mycket till någon eller något i framtiden att vi glömmer av det som finns här och nu. Min tid den senaste tiden känns för mig inte så händelserik men nu när jag ser vad jag skriver har det hänt massor upptäcker jag. Mentalt sett har det hänt mycket. Någonstans ljusnar en ny bild av vad jag vill vara. Vi är många i denna process som behöver ta sig en extra koll i spegeln. Är det du där framme? Jag känner knappt igen dig det var så längesedan jag såg dig sist. Dock är spegelbilden en personlighet av mitt på väg att bli riktiga jag, med en kompott av erfarenheter jag fått på vägen genom missbruket.  Det känns ändå ok. Vem skulle jag annars vara? Ingen vet, vi lever bara en gång. Eller?