Människor som kommer och går

Idag har jag haft en produktiv dag. Jag stod inför en uppgift på mitt arbete som jag lägger ner min största möjliga perfektion i. Min delegering. Uppgiften som krävs för att jag ska kunna ge de jag assisterar mediciner med mera. För många är det ett test, ett godkännande och sedan en arbetsuppgift rikare. För mig är det ett förtroende. Det är viktigt för mig att kunna prestera efter förväntan av de regler och krav som ställs för att medicinering ska ske rätt. Jag vill i mitt yrke ha koll på vad jag ger och gör för då vet jag vad jag kan förväntas möta. En sjukdomsbild, personlighet och medicin säger rätt mycket om vad som kan gå rätt eller fel till i mitt möte med de jag assisterar. Hur som helst, jag blev godkänd och min prestationsångest släppte när är det var överstökat. Kvittot på det blev huvudvärk med förebyggande åtgärder för att slippa migrän. 

I dagarna har jag funderat en del på min ensamhet. Jag är älskad, omtyckt, uppskattad och det bästa av allt jag hör är de jag assisterar, hur de uppskattar mitt leende och glädje jag sprider. En person jag träffar periodvis brukar säga: Du är alltid så positiv och glad. Jag är inte ensam. Jag är ensam i den bemärkelse att jag saknar en respektive. En partner. Dock märker jag själv hur mina krav på perfektion även speglas i denna matchning. Jag kan få frågan, hur länge har du varit singel? Känslan skulle vara sedan tidernas begynnelse men det är ju fel det har trots allt bara gått några år. Exakt hur många vill jag inte delge. Sedan kommer frågan, vad söker du? Då kan jag inte låta bli och tänka på Bert, tonåringen som en fick följa på tv när jag var barn. Där Lill-Babs sjunger om en sån karl. Så vad söker jag? Hur ska jag veta det? Hade jag vetat det hade jag väl inte varit singel. Den perfekta partnern finns inte heller. Tacka gudarna för det. Då hade Adam inte bara saknat ett revben för att lägga grunden till Evas existens.

Jag tänker tillbaka och förstår nu att spekulanter finns, men när jag går in i en ny relation vill jag gärna ha någon likasinnad. Jag är inte unik, vi är många med en personlighet på ständigt resande fot mot sitt inre, som inte har förmågan att hitta någon partner än. Jag är upptagen med att hitta mig själv. Jag kan finna den där speciella människan som jag inte vågar ta kontakt med men som jag betraktar och ser upp till. Jag lever i min egna värld för jag vågar inte möta mig själv när jag finner den där personen som tar mig för den jag är. Det senaste förhållandet jag hade var en man som ville följa med mig på resan till mitt inre men jag blev rädd och lämnade honom. Det var fem fina år.