Minnen

Den första december 2022 flyttade jag från en del av Sverige tillbaka till mina rötter. 2022 var året min bror plötsligt dog. En mycket trasig relation. Den sommaren verkade allt vara gå väg att bli bättre men hans bortgång kastade ner mig i en rejäl svacka. Hösten 2022 var kaotisk, min far bjöd in mig att bo hos honom till allt blivit bättre och jag på fötter igen. Jag tog mitt pick och pack återvände hem. Lämnade mitt liv, arbete och mina barn. Med tanke på min mentala status var det en enkel övergång att skriva över hela vårdnaden av våra barn till min exman. Det var ett nödvändigt drag att göra där och då. Min exman är en fantastisk pappa och han har gjort ett mycket bra arbete med ensam vårdnad kring våra barn. Det blev svårt för barnen att förstå att jag inte skulle överge dem utan försöka läka med min familj såsom tillsammans med min far och andra. Jag förklarade för mina barn att inte alla måste följa normen av normalitet för sin lycka och läkning. Vi måste våga göra det som känns rätt för oss. Det har gått två år och mina barn har känt sig svikna av mig ett flertal gånger då jag ständigt återfallit till mitt missbruk. Det har gått två år. Det har hänt en del, en del jag behövde göra för att komma till insikt med mitt missbruk. Jag ångrar inte att jag flyttade ner. Det har med tiden blivit bättre och bättre men det har gått långsamt. Nu börjar det hända grejer. Jag har förstått att jag inte kan dricka alkohol överhuvud taget. Det tog tid att inse men är en oerhörd befrielse att äntligen vara där jag är i idag. För två år sedan gick det med bara farten. Jag hade tre månaders uppsägningstid från arbete och lägenheten jag bodde i. Jag körde skyttel trafik genom mellersta Sverige till södra Sverige. Den första december 2022 var jag bosatt tillsammans med min far i hans hus på landet. Bara några av mina flyttlådor packades upp och de andra placerade vi på vind,  i förråd och klädkammare. När jag sedan trodde livet vänt så flyttade jag till en egen lägenhet inte långt från far min. Fortfarande insiktslös om egentliga missbruk. Efter hand som tiden gick var mitt destruktiva beteende åter ett faktum. Nu har jag insatser och verktyg för att komma vidare, även bättre självkännedom för min framtida resa. 

Idag var jag hos far och tittade igenom lite lådor. Jag har en Buddha staty i marmor som jag länge funderat över var den kan befinna sig. Idag hittade jag honom. Glädjen var total att jag började gråta. Bland lådorna hittade jag även min egen och mina barns minnes lådor. Jag själv har haft grejer jag velat spara som minnen och sparat i en liten korg låda som min mamma målade till min födelsedag 1997. Min låda blev överfylld med åren att jag nu har en stor flyttlåda med massa minnen i. Eftersom jag själv ville bevara mina minnen ville jag även att mina barn skulle ha detta. De har varsin flyttlåda med massa minnen jag sparat till dem. Allt från skolböcker, kläder, teckningar, badlakan fån nått resmål vi varit på och även deras finkläder de hade när jag och deras pappa gifte oss. När jag tittade igenom bröllops albumet började jag gråta igen av både lycka och sorg. En man så djupt älskad men som jag inte kunde behålla då jag ständigt varit på jakt efter mig själv och flykten från mina demoner och trauman. De säger att livet börjar vid 40. Jag förstår varför. Genom min behandling och resa till mitt inre jag börjar jag förstå ett och annat om mig själv. Älska dig själv innan du kan älska någon annan sägs det. Det är faktiskt inget dumt påhitt, det stämmer ganska bra.  

Jag känner mig hemma i min etta och trivs med mitt arbete. Min relation till barnen har varit upp och ner men nu är vi i fas igen. Det känns underbart. Jag saknar dem mycket men detta var nödvändigt för en bättre framtid. Jag vet inte var jag är om ett år eller fem år. Kanske barnen flyttar ner eller så flyttar jag upp igen. Ingen vet. Mitt ena barn är nu myndig och min andra är inte många år från myndig ålder. De är duktiga och kan sina resurser, de resurser de saknar är de inte rädda för att söka upp. De är två barn uppfostrade med fina värderingar trots en brokig tid av barndomen då deras mamma inte mådde väl. De har fått otroligt mycket hjälp och stöd för sin framtida resa in i vuxen livet. Jag är evigt tacksam till alla inblandade människor som följt dem genom allt de inte skulle behöva uppleva på grund av mig. Vi har kämpat och fortsätter vår kamp på varsitt håll. Jag är otroligt stolt över mina barn!