Självständighet

Jag har till och från varit på olika daitngsidor i hoppet om att hitta någon att leva livet med. Där finns det som engagerar sig och vill satsa men det klaffar inte riktigt. Men i de allra flesta fall så verkar det som att män måste visa upp sitt könsorgan som en inledande del av dialog. Jag som aldrig träffat personen ifråga och får en sådan syn på linsen i en sådant tidigt stadie av kommunikation finner det högst smaklöst. Vad får män att tro de behöver skicka bild på de nedre regionerna för att bli accepterade som person av mig? Är det någon form av ett bekräftelsebehov de hyser med en sådan presentation av sig själva? Jag ger upp! Jag fortsätter på egen väg. Jag har dessutom blivit bekväm i min ensamhet och är bortskämd med min egna yta av boende där jag själv styr och ställer. Länge har jag trott att leva tillsammans med någon skulle få mig att må bättre men det inser jag nu att så är inte fallet. Jag mår bättre dag för dag och har klarat det bra. Den fortsatta resan framåt för bättre mående kommer jag säkert klara av själv utan partner. Jag har inte stängt några dörrar men min sökning kommer upphöra och ödet får vägleda mig. Kanske jag fastnat för någon jag träffat tidigare som jag inte kan släppa taget om? Jag vet vem det är och när frågan uppstår, så inser jag att han är en saknad människa i mitt liv. Jag kallar honom Buddha. Buddha för att du fått mina sinnen till en annan nivå, en nivå där jag förstår att en relation inte behöver följa någon viss agenda. Vi är så fast med att livet ska vara villa, barn, husdjur och Volvo. Som någon slags idyll. Nä vet ni vad. Kärlek är något obeskrivligt att förklara. Då behöver inte heller relationen förklaras. Jag behöver ingen bekräftelse av någon man, den behöver jag för egen del. Det är jag som lever i mitt tempel och jag kartlägger planritning.  Skulle någon mot förmodan slå högre än Buddha skulle jag säkert godtagit det men Buddha har lagt ribban väldigt högt.