Livets värde

Idag tog jag fram en gammal dator min far huserat med. Jag behöver nämligen hitta ett lämpligt fotografi på min dotter till hennes student plakat. Jag hittade ett lämpligt (hoppas jag).  Där hittade jag även en berättelse jag dikterat om min triss vinst. Så som jag valt att beskriva händelsen var ur ett tredje perspektiv där jag beskriver händelsen om en familj. Det var trevlig läsning från vad som är ur ett annat liv än detta. Jag fann även ett brev jag skrivit till min familj. Ett avskedsbrev. Det känns avlägset men ändå viktigt för mig att minnas då vi vet inte vad vi har förrän vi förlorat det.  Kontrasterna blev ju enorma med ett avskedsbrev och historien med triss vinsten samtidigt. Det kändes fint att läsa om det som om det vore någon annan, för jag är ju någon annan nu. Så upplever jag det i alla fall.

Med livet minns jag fler händelser... Sista tiden har tankarna varit djupa. Jag minns på mitt arbete en för en tid sedan. Jag och en kollega kom hem till ett äldre par som larmat efter vår assistans. Min kollega går rätt in för att se över situationen medans jag är kvar vid dörren och klär mig med utrustning som krävs för våra basala hygien i vårt arbete. Min kollega kommer tillbaka och säger att vi måste ringa sjuksköterska. Javisst kan vi det svarade jag, men jag vill se vad vi har att informera om först så vi kan ge så lämplig vård som möjligt samt underlag till sjuksköterskan för vidare instruktioner. När jag kommer in till paret i deras sovrum fick jag en syn på linsen jag kommer minnas resten av livet. En helt ny uppfattning om livet och dess privilegium.  PÅ golvet bredvid sängen sitter en man med sin avlidna fru i sin famn. Frun hade inte mått så bra så var på väg ur sängen för att gå på toaletten men trillat ihop. Mannen var snabbt ner på golvet för att få upp henne efter bästa förmåga tillbaka till sängen men misslyckats. Han stannade kvar på golvet med sin fru i sina armar tills hon tog sitt sista andetag. Jag och min kollega ordnade med allt praktiskt. Lade henne i sängen och gjorde henne iordning.  Efter sådan procedur blir det familjen ansvar kontakta begravningsbyrå då frun dött av naturliga orsaker i kombination av en redan diagnostiserad sjukdom där döden var att invänta. När vi skulle lämna mannen med sin avlidna fru ville vi försäkra oss om att han skulle härda situationen med sin fru där i det skick. Mannen svarade att jag kommer ligga här bredvid henne till de hämtar henne. Det kändes fint. Jag arbetade färdigt mitt pass och inför min hemgång den kvällen ringde jag inblandad personal för att försäkra mig om att frun hade blivit hämtad. Det hade hon. Det kändes tryggt att gå hem den kvällen. Denna kväll har jag burit med mig i mitt arbete allt som oftast. Den har präglat min roll som undersköterska i hemtjänsten och jag har ett helt annat förhållningssätt till mina äldre jag assisterar. Jag har med händelsen blivit mer ödmjuk i min roll som undersköterska och förväntar mig ingenting mer än en situation där min profession behövs när jag åker på ett larm. Att få dela denna sorg med mannen där han sitter med sin fru i armarna var något så ärofyllt.

Denna händelse blev ett exempel på vad jag tror är vårt öde. Jag är övertygad om det var något högre som bestämde att just jag och min kollega skulle bemöta detta. Jag fick en annan uppfattnings om min kollega och jag känner mig oerhört trygg i hans sällskap.  Vi pratar inte mycket med varandra men när vi arbetar ihop känns det bra. 

Sista tiden har jag gått och funderat över vad jag ska skriva i bloggen men kom fram till detta när jag hittat så mycket minnen i min gamla dator. Pappa hade bilder från flera år tillbaka jag fick se och jag såg hur livet var innan mitt missbruk. Det var bilder på mig, min exman och barnen förstås. Bilderna på mig och min exman var nu fina minnen att se tillbaka på. Det är ju faktiskt lite sanning i begreppet att tiden läker sår.  Paret framför mig, det som föreställde mig och min dåvarande man var ett lyckligt par. En bild såg jag hur ögonen lyste på båda av glädje. Det var en bra tid. Den tiden jag kan blicka tillbaka till och säga att det var nog ändå den bästa tiden i livet. Vi fick våra två barn som kom att bli det bästa jag skapat och har. 

Med nyktra ögon och ett sinne med mer frid och livsglädje var det ändå nyttigt att läsa mitt avskedsbrev. Tänk vad mycket sorg och ilska jag skulle lämnat kvar med mina barn om jag skulle lyckats någon gång av alla de tillfällen jag försökt avsluta mitt liv.  Livet fint, dock lite tråkigt ibland men så är det för många. Återigen. Jag är inte ensam.