Känsloflöde

Det har varit en stressig vecka mentalt. Mycket händer både privat och i arbetsliv. Mycket omkring mig som jag inte kan påverka utan att bara invänta resultatet av livets gång. Dessa lägen har för mig varit ytterst fungerande att använda som anledning till återfall tidigare i livet men jag är  bestämd i min mening att bibehålla nykterhet. Ingenting stoppar mig för att nå mitt mål till ett hälsosamt liv. Tröttheten har varit påtaglig hela veckan och jag är ytterst tacksam att ha så lojala vänner som jag har. Inte alla har väcknigstjänst av den service jag har.  

Idag skulle jag som planerat åkt till beroende mottagningen för behandling men vaknar alldeles försent att jag fick landa i mitt nu och avboka tiden. Stress är en trigger, den vill jag inte utsätta mig för. Min behandlare ringde istället och berömde mig för mitt beslut att istället ta hand om mig själv.  Jag hade även tid för på min vårdcentral för nykterhets test och utdelning av min antabus.  När jag kom upp ur sängen var det på med kläder och styra till vårdcentralen. Tanken slog mig att inte  ta mig dit på grund av min försovning men insåg jag snart att jag måste. Det är ju bara blåsa och svälja sedan hem igen. Sagt och gjort.  Med dagen som fortlöper kommer min far på besök och lagar mat och umgås med mig. Välbehövligt en dag som denna. En nära släkting inväntar livets sista andetag och det är med stor sorg jag står maktlös och inget kan göra. Jag kan inte åka för att hälsa på. Jag skulle utsätta mig för så mycket smärta som eventuell anledning till återfall. Jag vill inte ta den risken. Min familj och släkt upplevs mycket förstående. Jag uppskattar det verkligen. Denna släkting har jag inte ägnat mycket tid åt i vuxen ålder mer än en hälsning till högtider eller olika tillställningar såsom begravningar. Som barn stod hon mig mycket nära. Hon passade mig ofta och välkomna mig till sitt hem. Jag var knappt ett år och var så trygg med henne att jag kunde övernatta utan problem hos henne. Hon var lite som en mamma. Jag är 42 år idag men minns fragment av min barndom i mycket tidig ålder där hon lyfter upp mig ur sängen och ta mig till köket för frukost. Innan frukost tar hon nappen och säger; den har vi bara på natten, sedan ler hon. Jag minns att jag ofta satt i famnen hos henne. En mycket älskad människa i mitt liv. Då min egen mor inte alltid mått så bra psykiskt har jag haft andra som kunnat avhjälpa. Jag har en fin släkt med sunda och empatiska värderingar. Jag har aldrig upplevt mig utdömd av dem. Inte heller av min familj som jag gått och trott i min ensamhet när jag låtit demonerna hägra. Självfallet vill min familj mig väl men ibland slår det slint för mig. Det känns som att jag inte är ensam om dessa tankar. Vi är nog många med beroende hjärna som tvekar på sig själva och andra när det egentligen handlar om sin egen attityd. När hjärnan återfått sina kognitiva funktioner efter långvarigt drickande händer det mycket i tankarna. Jag har snart varit nykter i elva veckor och jag är mycket bestämd men givetvis finns det en rädsla hos mina nära och kära att jag ska falla tillbaka. Det har jag stark förståelse till. Mitt i detta kan jag känna mig misstrodd att jag inte kommer klara detta. Jag landar i att det viktigaste är att jag följer min resa åt rätt riktning. Jag vill må bra även mina nära och kära. Jag vet vilken besvikelse det skulle inneburit för min familj om jag skulle tappa kartans vägledning nu. Inte tala om min egen misströstan till mig själv om jag skulle druckit nått olämpligt. Det finns inte på kartan (oavsett allt som händer omkring mig nu) någon tillstymmelse till återfall. Även så om kompassen skulle vara ur funktion så finns det inga ursäkter. Jag har så många omkring mig som tror på mig och som även ser upp till mig att jag vill inte låta detta förtroende fallera. 

Jag fick i veckan hårdare restriktioner på arbete att förhålla mig till. Det låter strikt och negativt men jag tog tacksamt emot det som bestämdes. Jag blev lättad och  insåg mer hur viktig jag är på min arbetsplats. De verkligen kämpar med mig genom detta och jag är så tacksam. Den dagen var jag så nervös inför mötet men kom ut därifrån med så mycket glädje att jag nästan brast i tårar. Vi som kämpar med vårt beroende. Glöm inte hur omtyckta vi är, människor vill inget illa med strama åtgärder de vill hjälpa oss. Jag har fått mer motivation och känner mig stolt att kunna visa upp vidare framgång med min nykterhet. 

En händelse till av dagen jag vill återge. Mycket genom process till nykterhet är att låta sig känna och välkomna känslor. Som jag förmedlat innan är känslor inte farliga. Det är oka att vara arg, ledsen glad med mera utan att behöva ta sig en fylla. Idag kom ett sådant tillfälle när jag fick höra om var i slutskedet min släkting befinner sig. Jag brast ut i gråt. Förtvivlad och så kopiöst ledsen.  Jag grät hejdlöst. Min far var här. Han är en klippa. Vi tar hand om varandra men han är bäst på att ta hand om mig. Livet är hårt nu men jag håller mig till mina verktyg i verktygslådan så jag dessutom inte tappar bort kartan för att bibehålla kursen.