Fem månader nykter.

Det har varit mycket arbete och sömn sista tiden. Jag går bara och väntar på tidiga mornar med solsken och fågelkvitter. Ändå håller jag humöret uppe men fullständigt dränerad när jag är ledig. 

I fredags fick jag sjukskriva mig. Plötslig insåg jag att även jag kan bli sjuk. Inte bara bakfull som var det mer vanliga förr. Fem månader har gått och jag har inte varit sjukskriven en dag. Men i fredags var det som att stiga upp i något obeskrivligt. Ont överallt och feber. Ont kan jag ha lite här och där men det är ju inget hinder. Jag fick inse att det var ohållbart. Efter att ha ringt min far för att köpa värktabletter, i hoppet om att jag skulle nog kunna jobba bara jag fått medicin i mig, så fick jag ge mig när termometern visade 38 grader. Självömkan är ju inte produktivt har jag konstaterat men jag har heller inte varit produktiv de senast dygnen. Jag har sovit och tittat på Netflix. Jag ringde min syster för och prata lite. Det var ju tur, nu vet jag hur jag låter när jag pratar, med andra ord bör jag vara tyst. Låter mer som en kråka i tal. 

Min ensamhet har jag blivit bättre på att umgås med. Till och med skönt att vara ensam. 

Idag har det varit strålande solsken. Jag satt ute en timme och bara njöt av ljuset och värmen. Det är fascinerande hur lite det krävs för att uppleva glädje och tacksamhet. Jag har börjat landa i lite mer rutiner. Något så enkelt som matlagning. Äta var jag inte bra på när jag satt med mitt vin. Det blev vin och inte så mycket mer. Det känns skönt att kroppen äntligen är fri från giftet. Det gift jag drabbas av nu är ju sedvanliga virus baciller men det känns ju mer ok. 

Här om natten drömde jag att jag spelade och fick fruktansvärd ångest. När jag vaknade så var det en mardröm. Tack! Dagar som dessa när jag legat sjuk skulle varit klassiska tillfällen att spela. Det har jag inte gjort nu. Dels för att jag inte kan men också för att jag börjar se ljuset i tunneln av min ekonomiska situation. Efter att ha lyssnat på poddar och dokumentärer där folk spelat bort flera miljoner är jag trots allt lyckligt lottad. Än mer välsignad med att jag har boende, arbete och socialt nätverk som jag trivs med och är tacksam för.  Jag bor inte stort. En liten etta men det är lagom för mig. Jag brukar skämta och säga att det är som att bo på lägenhetshotell. Jag har ändå badkar! Det är lyxigt. 

Rutiner har för mig alltid varit något tråkigt men nu är jag i livet där det känns oerhört skönt. Arbetet har också känts tvångsmässigt för att passa in i samhällets spelregler. Upptäckten av att det är detta som är livet. Livet som faktiskt blivit väldigt bra. Vardagen med det enkla som att få finnas och må bra har blivit tillräckligt. De där små sakerna som att ge ett leende till någon och få ett tillbaka är en boost för mitt inre att jag nästan tävlar med mig själv för att se hur många leenden jag kan få tillbaka på en dag. 

Nu är det snart vår. Som jag längtar. Det kan komma att bli mig ett test upp till mer bevis. Vårsolen är en vanlig ursäkt för ett glas Rosé. Sommarkvällar med vin och grill med vänner. Jag kommer inte falla. Jag har så mycket annat att glädjas åt för att inte ta det där glaset. Det kan bli kämpigt men ingen sa det var lätt heller.